Sightseeing i Sundborn
På fredagen styrde vi kosan mot Carl Larssongården i Sundborn. Det första som mötte oss var lite välbekant streetart:
Tyvärr fick man inte fota inne i det fina huset. Det var i alla fall inspirerande att se konstnärsparets hem, fullt av Carl Larssons målningar och vackra textilier som Karin Larsson designat.
"War välkommen, kära Du,
till Carl Larson och hans fru!"
Carl Larsson hade avbildat alla de många barnen på olika stället i huset. Fyra av dem välkomnade oss på förstubron.
Som kontrast till den nyskapande och på den tiden ganska kontroversiella Larssongården, besökte vi också Stora Hyttnäs - ett närliggande borgarhem inrett efter tidens ideal. Till skillnad från den personliga och konstnärliga inredningen som till stora delar präglats av Karin Larsson, kändes Stora Hyttnäs ganska rörigt och tråkigt med mycket prydnadsföremål utan egentligt syfte. Det mest intressanta var textilsamlingen på övervåningen. Där hittade vi en hel del fint.
Där fanns både knyppling och frivoliteter!
Enligt vår guide höll sig dåtidens damer med två par likadana finskor i olika storlekar. När det var dags för bal och man satt och väntade på att få sitt danskort ifyllt av presumtiva kavaljerer, klämde man ner fötterna i ett par alldeles för små skor, för att de skulle se så nätta ut som möjligt. När kortet väl fyllts var det fritt fram att byta till ett par skor som faktiskt passade... Crazyness!
Garn + bulle = sant
Térèse fick prova en strumpa som vår lilla guide höll på att tvåändssticka.
En liten hätta med kavelfrans
Det här är hälen på en socka. Tittar man noga ser man att det löper en rand längs med benet. Vävda tyger hade mer status än stickade plagg, och för att få det stickade att efterlikna tyg så mycket som möjligt, stickade man en "söm" av aviga maskor mitt bak!
Två varianter av brudvantar; den vänstra en broderad skinnhandske och de högra ett par tvåändsstickade halvvantar.
Delar ur den fina Rättviksdräkten
Vackra livstycken
Knyppling från Dalarna. Till skillnad från den mer kända Vadstenaknypplingen, knypplar man på fri hand utan mönster, och använder en rundad dyna.
Huset var ditflyttat från trakten med intakt inredning och fina väggmålningar. Den lilla tanten som visade oss runt, berättade att hennes egen farmor hade fötts i huset.
Efter besöket var vi lite frusna och styrde därför kosan till ett kondis i Rättvik. Det var dessutom kanelbullens dag, så det slank ner en eller annan bulle... Vi råkade också ramla in i en garnaffär, för varje dag är ju ändå stickningens dag!
Ulldeles, ulldeles underbart!
Vi fick en guidad tur i spinneriet; här är till exempel en kardmaskin. Efter några omgångar kunde vi se hur de två färgerna blandades till en lila nyans och blev alldeles fluffigt och mjukt.
Självaste spinnmaskinen, som tyvärr var trasig när vi var där, så vi fick aldrig se riktigt hur spinningen gick till.
Lyckliga Signe vid en "tårta" av okardad ull. Såväl företag som privatpersoner kan skicka sin ull till Wålstedts och få den både färgad, kardad och spunnen till garn.
Man kunde köpa ull i lösvikt att spinna själv. Mest kände vi för att kasta oss i högen av vackra färger!
I stället köpte vi färdigspunnet garn till framtida projekt. Kanske ett par vantar?
Rikedom!
Run to the hills
Signe framför Sveriges äldsta trähus, ett eldhus från 1200-talet. Det användes när man skulle göra messmör och behövde en extra eldhärd att koka det på.
Moravante och söta små hättor från textilkammaren.
Familj i Moradräkt. Barnet på bänken är faktiskt en liten pojke som bär kolt.
En "krippkass", alltså en dopkorg som barnet bars i till kyrkan, och dopstickor där barnets initialer och födelseår ristades in.
Zorn var rädd att den äldre tidens kunskap och traditioner skulle gå förlorade, och med utgångspunkt i sina morföräldrars gård där han var uppvuxen, lät han bygga en gård av hus han hämtat runt om i Moras omnejder.
En pytteliten kammare i bostadshuset, där sjuka familjemedlemmar och födande kvinnor fick vara lite ifred.
En redskapsbod med seldon och annat man kunde tänkas behöva. Varje utrymme utnyttjades; här står spinnrockarna i rad på takbjälken.
I en av bodarna fanns ett litet urmakeri där Moraklockan tillverkades, till en början med urverk av trä. Lägg märke till den smarta konstruktionen med stearinljuset i metallarmen! Skrivbordslampans föregångare i skumrasket... Térèse tyckte att det var roligt med dörrens alla olika lås...
Nästa stopp på utflykten blev Jobs handtryck utanför Leksand. Det var de konstnärliga syskonen Lisbet, Gocken och Peer som lade grunden till tryckeriet på 1940-talet, och fortfarande drivs företaget inom familjen och med i princip samma utrustning.
30 meter himmelrike!
Vi avslutade dagen på kulturhuset i Leksand, där vi fick se en utställning om ortens folkdräkt. Fina grejer.
Brudpar
Efter museet åkte vi till upp Sätergläntan igen, trötta, glada och kanske lite klokare än när vi åkte hemifrån. Sedan var det äntligen dags för vår lyxhelg, när vi båda stannade kvar på skolan och stickade i solen.
Jag vill gå vall hela dagen all, uppå den långa mossen...
På torsdagkvällen var det dags att röra på påkarna. Vi skulle besöka fäboden där träeleverna tillbringat veckan och lärt sig hur man ystar ost och messmör och tvinnar rep av björk. Vandringen, som egentligen skulle ha tagit en timme, blev längre än planerat; efter halva vägen tappade vår lärare bort stigen och vi vandrade på måfå runt i skogen tills vi hörde ropen från fäbovallen. Det var en udda upplevelse att gå vilse med en grupp på 25 personer, men det var inget vi brydde oss så mycket om för turen genom skogen var så härlig.
Vandringen har just börjat. Föga anar Térèse vad som väntar...
Fina i våra bulgariska sjalar från sommarens resa!
Den långa vandringen
Skogarna runt skolan är fulla av bär. Vi plockade och åt på vägen och lärde oss att lingon heter nästan samma sak på japanska.
Äntligen framme! När vi väl kommit upp till fäboden var det skönt att få sitta ner och smaka på den omtalade osten.
Inne i fäboden brann brasan i den öppna spisen och överallt runtom i det lilla rummet hängde hemvävda textilier och broderade bonader. Idylliskt men svårfotograferat i det skumma ljuset.
Eftersom vi kommit fram så sent, stannade vi inte så lång stund. Efter fikat fick alla skjuts tillbaka till skolan - en kvarts bilfärd därifrån. För vår del slutade äventyret dock inte där; framme vid skolbyggnaden upptäckte vi att vi glömt kvar ryggsäcken med hemnycklarna uppe vid boden. Som tur var kunde vi låna en bil och lätt övertrötta tog vi oss tillbaka i mörkret och fann mycket riktigt väskan väntande på vallen. Vårt värsta scenario, att vi skulle behöva klättra upp för brandstegen och bryta oss in genom fönstret, besannades alltså inte och vi kunde somna gott efter en händelserik kväll.
