På projektfronten en del nytt...
Signe gör en 50-talsinspirerad basker med ljust indigoblått.
Térèse satsar på en toppluva med hålrand, grön bård och diagonala ränder i svart. Work in progress...
Första veckan, under slöjddagarna, virkade Signe en nåldyna som nu är stoppad och klar. Så här fin blev den:
När vi hade linberedning och materiallära, skulle vi också sticka prover med lin och bomull och jämföra de olika kvaliteterna. Ett ganska stumt och segt jobb, men säkert nyttigt...
Signes fina vantar, som hon stickat på sedan slutet av juli, blev äntligen färdiga!
Vår nyaste färdighet: att slå frivoliteter! Man gör små knutar med hjälp av en skyttel och skapar skira spetsar. Målet är varsin brudkrona i prinsessan Tuvstarrs stil.. Tack till Linda för all outtröttlig hjälp, och Lindas mormor för att du lärde henne!
För varje dag kommer hösten allt närmare. Dimma över dalen.
Dags att leva loppan!
Vi bakade kladdkakemuffins och gjorde jättegod vegetarisk lasagne.
Vi fick låna en bil av Sofia i klassen och passade på att åka till Leksand i spöregnet. Där hittade vi ett konditori och en loppis! Vi fyndade plåtburkar och föråt oss på bakelser.
Vi hade också spanat in en jätteloppis i Gagnef och dit styrde vi självklart kosan.
Vi hittade läskiga saker...
... fula saker...
... roliga och användbara saker...
... och så förstås sånt som är helt nödvändigt, som nystvindor, pallar och speglar!
Ulldeles, ulldeles underbart!
Vi fick en guidad tur i spinneriet; här är till exempel en kardmaskin. Efter några omgångar kunde vi se hur de två färgerna blandades till en lila nyans och blev alldeles fluffigt och mjukt.
Självaste spinnmaskinen, som tyvärr var trasig när vi var där, så vi fick aldrig se riktigt hur spinningen gick till.
Lyckliga Signe vid en "tårta" av okardad ull. Såväl företag som privatpersoner kan skicka sin ull till Wålstedts och få den både färgad, kardad och spunnen till garn.
Man kunde köpa ull i lösvikt att spinna själv. Mest kände vi för att kasta oss i högen av vackra färger!
I stället köpte vi färdigspunnet garn till framtida projekt. Kanske ett par vantar?
Rikedom!
Färg deluxe!
Det finns två olika sorters färg beroende på vilket material man ska färga. Till ull använde vi så kallade sura färger, och reaktiva färger till lin och bomull. I syntetisk färgning är det betydligt lättare att förutsäga resultatet än det är när man växtfärgar, och därför kan man experimentera mer med nyanser och färgstyrka.
För att få fram olika nyanser kan man använda att slags pyramidsystem, med tre grundfärger som blandas i olika proportioner.
Här valde vi blått, cerise och orange som grundfärger i pyramiden och fick fram olika lilabruna toner.
Alla små garnprover! Det blev en hel del färgskalor att sätta in i pärmen.
Ut i skogen ska vi gå...
Det var inte alltid så lätt att ta sig fram. Åtminstone inte när man valde stenrösen i stället för stigar..
Återvändsgränd.
Lin on me...
Förra årets elever hade skördat skolans egenodlade lin och gjort i ordning det så att vi kunde börja med beredningen direkt. Först bråkar man linet, som Signe gör på bilden. Man drar stråna genom en bråka, så att ytterskalet på stjälkarna lossnar.
Nästa steg är skäktningen, då man rensar bort de sista skalresterna. Det kan göras antingen med en draga eller med en skäktkniv, som Linda använder i förgrunden.
Sist ska man häckla linet för att få fram de långa fibrerna, som används till finare spinning. Man drar då linet genom en platta med upp-och nervända spikar, som sitter tätare och tätare ju finare linet blir. Spillet kallas för blånor och går också att spinna av, men tråden blir inte lika tunn.
Linet till vänster har bråkats och skäktats, medan det till höger är färdighäcklat och klart.
Vi fick också prova att spinna...
... dels med slända
... dels med spinnrock. Signe kom bra överens med sin spinnrock, men från Térèses håll hördes mest mutter och svordomar. Det var inget man lärde sig på en dag, direkt.
Desto roligare var det att dekorera glasögonen med lintottar!
Det är milrök, ingenting mer
På morgonen dagen efter skulle Karin så tändas. Det var ett väldans ståhej och hela skolan samlades för att titta på.
Kvällens middag severades dagen till ära vid milan - kolbullar (pannkakor med fläsk) som stektes vid elden.
Resten av veckan låg milröken tät över Sätergläntan. Smederna turades om att sitta vakt, så att Karin inte skulle börja brinna och kolet förstöras. På kvällarna samlades många för att hålla dem sällskap med sång, marshmallows och stjärnskådning. Vi kunde se hela Vintergatan mellan rökmolnen.
Jag ska färga hela världen lilla mamma...
Så äntligen drog veckan med växtfärgning igång och glada gick vi ner i vår källare, där färglabbet är. Det blev en rolig, lång och intensiv vecka med ammoniakångor och sena kvällar.
Före själva växtfärgningen måste man tvätta och skölja garnet och sedan beta det, dvs. värma upp garnet i vatten blandat med alun i en timme för att färgen ska fastna. Det tog sin lilla tid...
Veckan innan färgningen hade vi hjälpts åt att samla mårarötter, stenlav, ljung, granris, rönn- och björklöv, som vi sedan torkade. När det var dags för färgningen kokades växterna ur och silades bort. Kvar blev avkoket, som ger garnet färg. På bilden häller Térèse ljung i en gryta inför kokningen.
För att färga garn med stenlav behövs en järngryta, som gör att färgen fäster bra även utan alunbetning. Stenlaven har först torkats och smulats sönder, sedan blötts upp till en kornig smet (gegga!) och varvats med garnet i grytan. Lika lätt som att göra lasagne!
Efter många timmar i grytan fick garnet en fin brun färg plus en massa stenlavsbitar som Signe skakade av utomhus. Garnet blev fräschare och Signe alldeles prickig.
Många svenska växter ger ofta olika gula nyanser. För att få fram röda toner använde vi pulveriserad krapprot och krossad corchenillelus. För att färgen ska fästa jämnt drar man garnet på pinnar genom badet, innan det värms i en timme.
Térèse provade även att färga en bit av sitt hår, men hon orkade inte stå kvar i en timme så det blev inte så mycket av det...
För att få blå nyanser använde vi syntetisk indigo:
När man lyfter upp garnet ur badet, reagerar färgen med luften och går från grönt till blått på några sekunder.
Efter veckan hade vi ett finfint resultat med garner i alla regnbågens färger. Här är ett urval:
Det blev tid att dela upp garnhärvorna mellan oss i gruppen och stämningen blev genast något hetsig. Men alla verkade bli nöjda i slutändan - särskilt Linda på bilden...
Så här roligt kan man ha det när man växtfärgar:
Signe med stenlavsskägg.
Nystrar!
Run to the hills
Signe framför Sveriges äldsta trähus, ett eldhus från 1200-talet. Det användes när man skulle göra messmör och behövde en extra eldhärd att koka det på.
Moravante och söta små hättor från textilkammaren.
Familj i Moradräkt. Barnet på bänken är faktiskt en liten pojke som bär kolt.
En "krippkass", alltså en dopkorg som barnet bars i till kyrkan, och dopstickor där barnets initialer och födelseår ristades in.
Zorn var rädd att den äldre tidens kunskap och traditioner skulle gå förlorade, och med utgångspunkt i sina morföräldrars gård där han var uppvuxen, lät han bygga en gård av hus han hämtat runt om i Moras omnejder.
En pytteliten kammare i bostadshuset, där sjuka familjemedlemmar och födande kvinnor fick vara lite ifred.
En redskapsbod med seldon och annat man kunde tänkas behöva. Varje utrymme utnyttjades; här står spinnrockarna i rad på takbjälken.
I en av bodarna fanns ett litet urmakeri där Moraklockan tillverkades, till en början med urverk av trä. Lägg märke till den smarta konstruktionen med stearinljuset i metallarmen! Skrivbordslampans föregångare i skumrasket... Térèse tyckte att det var roligt med dörrens alla olika lås...
Nästa stopp på utflykten blev Jobs handtryck utanför Leksand. Det var de konstnärliga syskonen Lisbet, Gocken och Peer som lade grunden till tryckeriet på 1940-talet, och fortfarande drivs företaget inom familjen och med i princip samma utrustning.
30 meter himmelrike!
Vi avslutade dagen på kulturhuset i Leksand, där vi fick se en utställning om ortens folkdräkt. Fina grejer.
Brudpar
Efter museet åkte vi till upp Sätergläntan igen, trötta, glada och kanske lite klokare än när vi åkte hemifrån. Sedan var det äntligen dags för vår lyxhelg, när vi båda stannade kvar på skolan och stickade i solen.
Jag vill gå vall hela dagen all, uppå den långa mossen...
På torsdagkvällen var det dags att röra på påkarna. Vi skulle besöka fäboden där träeleverna tillbringat veckan och lärt sig hur man ystar ost och messmör och tvinnar rep av björk. Vandringen, som egentligen skulle ha tagit en timme, blev längre än planerat; efter halva vägen tappade vår lärare bort stigen och vi vandrade på måfå runt i skogen tills vi hörde ropen från fäbovallen. Det var en udda upplevelse att gå vilse med en grupp på 25 personer, men det var inget vi brydde oss så mycket om för turen genom skogen var så härlig.
Vandringen har just börjat. Föga anar Térèse vad som väntar...
Fina i våra bulgariska sjalar från sommarens resa!
Den långa vandringen
Skogarna runt skolan är fulla av bär. Vi plockade och åt på vägen och lärde oss att lingon heter nästan samma sak på japanska.
Äntligen framme! När vi väl kommit upp till fäboden var det skönt att få sitta ner och smaka på den omtalade osten.
Inne i fäboden brann brasan i den öppna spisen och överallt runtom i det lilla rummet hängde hemvävda textilier och broderade bonader. Idylliskt men svårfotograferat i det skumma ljuset.
Eftersom vi kommit fram så sent, stannade vi inte så lång stund. Efter fikat fick alla skjuts tillbaka till skolan - en kvarts bilfärd därifrån. För vår del slutade äventyret dock inte där; framme vid skolbyggnaden upptäckte vi att vi glömt kvar ryggsäcken med hemnycklarna uppe vid boden. Som tur var kunde vi låna en bil och lätt övertrötta tog vi oss tillbaka i mörkret och fann mycket riktigt väskan väntande på vallen. Vårt värsta scenario, att vi skulle behöva klättra upp för brandstegen och bryta oss in genom fönstret, besannades alltså inte och vi kunde somna gott efter en händelserik kväll.
Svart garn, vitt garn
Vår lärare Eva är också helt ny på skolan och hade inte hunnit göra i ordning klassrummet som hon ville ha det, så medan vi stickade flängde hon runt och gjorde fint och skrev önskelistor till vaktmästarna med saker vi kan tänkas behöva. Här är en av bilderna hon har satt upp:
En perfekt värld!
Senare i veckan var det dags för en uppgift i färg- och formlära. Med vita papper och figurer i svart kartong skulle vi skapa ett antal egna mönster. Roligt, svårt och ett väldigt pillgöra! Skolans styrelse kom inklampande mitt under en pyssellektion och någon fällde kommentaren "tänk att få sitta och göra sånt här hela dagarna!". I stunden, med idétorka, kartongbitskaos och lim på fel ställen, blev vi mest frustrerade, men egentligen är vi ju väldigt lyckligt lottade... Mönsteruppgiften har inte redovisats än, så vi har några fler kreativa kvällar framför oss. Några av våra idéer:
Pyssel, pyssel!
Skolstart och acklimatisering!
Första veckan började med en mjukstart; efter måndagens inflytt började vi med glatt humör göra iordning våra nya rum. Térèse var snabb och fick upp tavlor redan andra kvällen. Så här fint blev det:
Signe håller fortfarande på att känna av sitt rum och har därför inte kommit så långt med pyntet.
På Sätergläntan finns förutom stickningen 1-3 åriga linjer i smide, trä, sömnad och vävning och på onsdagen blev vi indelade i grupper med elever från alla utbildningar. I två dagar fick vi sedan prova på de olika slöjdformerna, bl.a. fick vi sy och brodera en påse och tälja varsin slynggaffel. Slynggaffeln är ett medeltida redskap som man använde för att knyta band. Nu sitter de flesta på skolan och slyngar snören dagarna i ända!
Sista skoldagen fick vi träffa vår huvudlärare och hela klassen för första gången, utom de två japanska studenterna som inte hade kommit än. Vi gick igenom höstens schema (garnfärgning, fårklippning, maskinstickning!), och fick varsin materiallåda med smått och gott som en stickerska kan behöva. Vi hann även med en rundvandring på skolområdet innan det var dags för helg. Signe åkte hem med "flyttbilen" och Térèse stannade kvar och njöt av utsikten.
Här är huvudbyggnaden där vi båda bor!
Härbren som skolan har som sommarboende.
Höga berg och djupa dalar
Dalarna i sikte!
Efter cirka tre timmar, när vi nått Knippbobergets fot och den långa backen upp till skolan, steg nervositeten. Så här såg det ut när vi kom fram:
