Nyster

                         
Fortsättningen av vecka 40 ägnade vi åt den skånska spedetröjan. Spede är det skånska ordet för sticka och i det här fallet rörde det sig om riktigt små stickstorlekar; vi använde storlek 1½! Tröjorna stickades med tunt garn och tunna stickor för att få ett så tätt plagg som möjligt och halsringningen samt ärmmuddarna smyckades med all möjlig grannlåt. Tröjorna var ett kvinnoplagg som bars under livstyckena, därför var de också figurnära i modellen. Eftersom det enda som syntes under livstycket var just halsringningen och slutet av ärmarna, smyckades endast dessa delar. 

                                
Av förklarliga skäl hann vi förstås inte sticka en hel tröja på några få dagar, så i stället fick vi öva oss på reliefstickning. Det är ett sätt att mönstra en enfärgad stickning genom att varva räta och aviga maskor i olika mönster. Denna teknik användes också för att skapa illusioner av sömmar i tröjornas sidor, för att efterlikna vävda tyger, som hade högre status än stickat.

                         
Ytterligare en provlapp i press. Vi fick prova att sticka fina veck, som användes som sprund i tröjans nederkant. Själva vecket syns tyvärr inte så tydligt på bilden, men man anar det i mitten...

                             
Som förberedelse inför veckan hade vi fått sticka lite större provlappar, som vi sedan använde för att prova på att göra halsdekorationer. Vi fick börja med att klippa i lapparna - HJÄLP!

                         
                    Här är vi i full gång med att vecka sidentyg runt kanten. Ett riktigt pillgöra. 

                           
                          Baksidan skulle vara lika fin och stadgades med ett bomullstyg.

                              
Ovanpå sidenkanten kunde man applicera det man själv tyckte var fint. Térèse valde band av sammet och bomull och en frivolitet som kronan på verket. Ju mer desto bättre - det skulle vara "till lyst".

                              
                                           Signes spedetröja i all sin glans! 

                               
Térèse ville gärna överta gästläraren Ingers fina tröja som hon tagit med som exempel... Kanske har man tid att sticka en egen någon gång i framtiden...

Måndagen 4 oktober åkte vi i stickningsklassen på ett studiebesök till Rättviks gammelgård. Där fick vi ta del av den gamla textilsamlingen som finns där. I ett iskallt gammalt trähus tittade vi på diverse vantar och dräktdelar.

 
                     Térèse fick prova en strumpa som vår lilla guide höll på att tvåändssticka. 

                              
                                          En liten hätta med kavelfrans

                              
Det här är hälen på en socka. Tittar man noga ser man att det löper en rand längs med benet. Vävda tyger hade mer status än stickade plagg, och för att få det stickade att efterlikna tyg så mycket som möjligt, stickade man en "söm" av aviga maskor mitt bak!

  
Två varianter av brudvantar; den vänstra en broderad skinnhandske och de högra ett par tvåändsstickade halvvantar.

                          
                                    Delar ur den fina Rättviksdräkten

                           
                                               Vackra livstycken


                             
Knyppling från Dalarna. Till skillnad från den mer kända Vadstenaknypplingen, knypplar man på fri hand utan mönster, och använder en rundad dyna.

                   
Huset var ditflyttat från trakten med intakt inredning och fina väggmålningar. Den lilla tanten som visade oss runt, berättade att hennes egen farmor hade fötts i huset.

Efter besöket var vi lite frusna och styrde därför kosan till ett kondis i Rättvik. Det var dessutom kanelbullens dag, så det slank ner en eller annan bulle... Vi råkade också ramla in i en garnaffär, för varje dag är ju ändå stickningens dag!

Efter fårklippningen fortsatte veckan med modeteckning! Vi skulle låta kreativiteten flöda, bland annat med hjälp av collage, kolteckning och skraffering. Det blev två intensiva och roliga dagar!

                        
                                  Térèse framför collage och inspirationsmaterial.

                                    
                           
Jag tyckte att det var roligt att bara få klippa och klistra och samla sådant som jag tycker är fint. Mitt gemensamma tema blev överdimensionerade halsdukar, som ju passar bra nu på hösten. När vi skulle skraffera, alltså gnugga en mjuk blyerts över en mönstrad yta, hittade jag en liten näverask i elevköket och det slog mig att det faktiskt finns något som heter just näverstickning! Mitt nästa projekt ska absolut bli en stor näversjal! Jag har redan råkat köpa garnet...

                       
När vi gjorde collagen skulle vi hitta olika delar som återspeglade kropp, yta, mönster och plagg. Här är Signes samlade verk. 

                     
Jag tyckte det var roligt att skraffera fram olika mönster och kalkera av siluetter som jag sedan kombinerade. Eftersom jag vanlitgvis målar små och snirkliga mönster var steget inte långt till att måla mina siluetter och mönster med flytande tusch. Nu gäller det bara att lyckas överföra mina mönster till stickningen... 

Man måste ju ta vara på det lilla ljus som fortfarande når över bergskammen; enligt rykten når solen aldrig hit under vinterhalvåret...  

                       
Det finns en fin liten skogsväg nedanför skolan, där man ser ut över Insjön. Tyvärr var solen på fel sida om dalen..

                     
                          Det står härbren lite varstans i skogsbrynen.

    
                                                    All you need is löv!

Äntligen skulle vi få klippa fåren som betar i hagarna kring skolan! Väl påpälsade klev vi ut i den tidiga morgonfrosten med fickorna fulla av knäckebröd, för det hade vi minsann hört att fåren tyckte om!

                   
                                Kanhända anar de vad som ska hända?

 
De svåraste partierna, på magen och halsen, fick vi hjälp med. Proffsklippare sköter hela klippningen med fåret sittande.

                      
Som tur var slapp vi amatörer ge oss i kast med ett sådant konststycke... I stället hade vi en klippstol till hjälp.

                            
Och tur var väl det, för inte var det så lätt inte. Det viktigaste - och svåraste - var att våga använda den elektriska "rakapparaten" så nära fårets hud som möjligt, så att man fick med all ull. 

                      
                                                         In action!

                               
                                                        Power nap?

 
                                                     Mys!

                
Efter någon timme blev det lite kallt att stå och titta på när de andra klippte. Vad är då bättre än ett riktigt blåställ ovanpå kläderna?! De nyklippta fåren verkade dock inte inse charmen..
                             
                         Lite knäckebröd tackade man förstås inte nej till!

     
                    Posering vid Blå dörren på huvudbyggnaden..

                    
          Senare skulle vi få prova att karda och spinna ullen vi klippt. Vilken lycka!